illern

jag har många gånger tyckt att livet är en pina, att man fortsätter utan att komma någonstans och jag har pratat med mycket folk som känner likadant. Jag har kommit fram till följande: Alla behöver en personlig psykolog. Du kan förneka det, du kan inbilda dig själv att allt är prima i ditt liv, men saken är den att det är det inte. Det kan handla om småsaker, större saker eller helt enkelt rentav onödiga saker, men vi alla behöver någon att prata med ibland och hur duktig du än är som person eller hur självständig du är är så finns det alltid något du behöver prata om, öppna dig.

Mitt förslag är att man inför en dag. En dag då alla på jorden tar sig tid och säger vad de känner, tycker och sedan delar det med sina vänner, familj och partner. Om en nära vän öppnar sig så blir det så mycket lättare för dig själv att göra detsamma. Alla har inte råd med psykologer, alla vill inte gå till psykologer, men tänk närmare på detta, du kanske redan har världens bästa psykolog i din kompiskrets eller i din familj osv.

Anledningen till at jag tar upp det här är för att jag så många gånger har hört orden: "Tack för att jag kunde prata med dig, jag har ingen annan att prata med", det är hemskt att höra då jag oftast inte varit en så nära vän till personen i fråga. Alla har inte turen att ha bra vänner, men de flesta har en familj som man kan prata med.

Jag tycker att ni ska tänka på det här, är det något ni skämns över, något ni inte vågar säga eller något ni vill säga, men känner att ni inte kan, SÄG DET!

Alla får tycka och tänka vad de vill, men när det appliceras till praktiken, det är då det blir farligt, om inte livshotande.

Vi har alla våra värderingar, vi har vår moral, varför blir massmördaren Dexter en hjälte och Breivik en källa till hat och sorg? Om Breivik skulle glorifierats på en kommersiell TV-kanal och varit huvudpersonen i en omtyckt Tv-serie och Dexter levt i verkligheten, skulle rollerna vara ombytta eller skulle våra tankar angående dåden vara de samma?